"Egentligen har vi väl känt varandra sedan dagis. Eller ja, känt och känt, hur bra känner man någon som man inte kan hålla en konversation med? Ja. Men vi gick på samma dagis och lekte väl lite på fritids när vi blev några år äldre. Vi var dedär som blev bästisar på fritids men sedan då vi var i skolan så hälsade vi inte för jag var nog inte riktigt cool nog för henne och jag var också lite feg för att hälsa inför hennes kompisar ifall hon inte skulle hälsa tillbaka. 

2007 blev vi vänner. Vänner-vänner. Vi delade en sak mer än något - våran extrema stil. Dendär åldern då man experimenterar till höger och vänster, då kläderna var söndriga och sminket var överdrivet och håret var söndertuperat med alla olika sorters färger i. Vi blev som närmast under våran emo-period, som den så fint kallas. Men tur var väl det. 
Dock bråkade vi en del osv och sedan efter några år slutade vi prata med varandra totalt. Allt blev bara fel helt enkelt. Sedan i ett dimmigt ögonblick på en fest förra hösten (jag kan inte fatta att det är såpass nyligen egentligen) så pratade vi. Efter det tog vi en fika. Sen snacka vi lite på msn. Vi träffades. Oftare. Hipp som happ spenderade vi praktiskt taget varenda dag med varandra och åh jag kan inte förklara hur bra vi funkar ihop. Hon tar fram den galnaste sida av mig möjlig och det finns ingen jag kan vara med som jag känner mig så mig själv med, än med henne. Vi kan verkligen göra allt ihop. Skratta, gråta, dansa, äckla oss, tönta oss, vara sura, dryga, ja allt som. Vi vet att det är okej liksom.  En sån där person man kan vara dryg emot för man vet att det är okej för man vet att den andra förstår och kan vara likadan. Vi är sådana som kan tjaffsa med varandra men vi behöver inte säga förlåt till varandra för vi vet hur den andre tänker, men vi säger förlåt ändå för vi vet att det betyder mycket. Vi förstår oss på varandra så bra. När små ord som egentligen på pappret kanske inte har så stor betydelse men ifrån hennes läppar kan de förändra hela min dag. 

Sofia. Om jag skulle utmärka någon jag känner som min själsfrände vore det hon. Min andra halva. Den där som förstår mig och känner mig lite mer än alla andra och som vad-som-än-händer kommer vara den första jag vill berätta saker för när det händer något och den som jag vill prata med när jag är ledsen eller helt enkelt behöver någon. Sofia, en sån där vän som man drömmer om att få och som jag har lyckan att ha. Jag säger det inte till henne nog, (och hur skulle jag någonsin kunna?) men fyfan vad fantastisk jag tycker att hon är."